replay
Kära huvud, lugna ner dig. Mage, sluta kännas som ett svart hål. Hjärta, sluta banka så hårt. Ni gör det bara svårare för mig.
Hjärna-sluta tänka. Bara för en liten sekund. Snälla, sluta?
Jag älskar att skriva. Fingarna över tagenterna gör att mina tankar försvinner, jag tänker bara på nästa ord jag ska skriva. Är det något känslosamt fälls tårarna samtidigt. Ska jag ta en paus och komma på nästa mening, drar magen ihop sig. Det gjorde den nu, igen.
Och hjärtat. Det bankar, snabbare. hårdare liksom. Får bara spel på något sätt. Jag vet varför. Jag vill inte säga det. Det är lame. Nej, det är jobbigt. Det får mig att inte orka tänka och gå in djupare på saker och ting.
Att jag alltid förser mig själv i såna här situationer.
Panikattack. Låter det bekant?
Jag klarar det inte, det är så svårt. Liksom, det är så jävla svårt att förklara. åh sluta inte skriv anna, sluta inte.
Det är som att man vet att en jobbig tanke är på väg längst bak i huvudet tills man tänker den. Och medans den är på väg blir man stressad och typ.. jag vet inte, man blir bara helt. Åh. Som nu, nu har jag det. Just nu. Mitt hjärta går snabbare, andningen blir häftigare och magen bara krympts ihop utan att det syns. Blir ett svart hål. Hjärtat bankar, det bankar. Så hårt, mot insidan av brösten. Skulle jag lägga handen över skulle jag se min hand åka upp och ner.
åh jag vill. Så mycket. Kan det inte bara bli som jag vill idag, imorgon och i övermorgon. kanske till & med i några veckor, månader. 1 år? För mycket begärt, jag antar det.
Mitt hjärta lugnade ner sig. Men nej, det går inte. Fingrarna blir stela och kalla även fast jag skriver hårt och snabbt på tagentbordet. Åh herregud, döda mig. Skjut mig. jag pallar inte. Ge mig en burk med piller, svälj hela burken hel. Adjöss, farväl. Snälla just nu bara. Sen tillbaks till liv när det slutat. Borta. Magpumpningen, vakna upp där. ljust och kalt, stelt. Nästan läskigt. Vita väggar, ljusgula väggar, draperier, obekväma sängar. Människor i vita rockar och solen inskinandes mellan persiennerna skapar vackra strimmor längs hela rummet, upp över väggen. Men inte upp på det vita taket som så många ögon stirrat ömt i långa nätter. Tänk så många tankar där finns.
På just den avdelningen. Ja herregud.
Ge mig en trygg farm. Dig. Ge mig dig. Kom hit, värm mig. Se mig. Som du såg mig första gången. Ja just, kommer du ihåg? Jag gör. Alla tankar samlade här, nu. Jag skriver för mycket nu jag vet. Jag ser ut som psykopat äckel damp. Men jag orkar fan inte, jag vill ha det bort, ut, away, gå snälla.. Jag vill inte nu. Jag vill bort nu, jag är så trött på det här, det här och allt. Så trött, så trött.. Please. Den lyssnade vi på. please don't leave me. Minns det, tänkte. Vi gör det här till våran låt, men jag sa det inte. Verkade fel att ha en sån dramatisk låt som våran. Funkarnte, näh.
Jag vill ut och springa, inte ligga i sängen. Bort från sängen. Orkar inte bara.
Men shit, dra mig iväg ta mig bort. Dra sönder mina armar låt mig förstöras. Föstör mig, gör det. Snälla? Jag vill inte bli förstörd, jo det vill jag. Vill ligga där se dina fotspår, i vinden. Svepas iväg. Precis som jag själv vill svepa iväg. ja svep iväg, bort. Tänk om? nej. Smält, låt mig få se löven. Låt mig få se löven dansa över den gråa väg som jag alltid får. Ge mig ljusgröna skott på träden, låt mig få se våren komma. Ge mig en klarblå himmel och en sol som aldrig lyst så vackert, ja. ge mig himlen. Apropå himlen. Beje, hur fan har du det? Hoppas det är bra. Har en av mina stunder du vet, du vet hur jag är. ja, du vet det. Saknar dig. jag saknar dig. Just nu, kan jag bara spola tillbaka minnet på en halv sekund och känna lukten av din mössa jag hittade här, då. Känner tårarna rinna nerför kinderna i takt med att din lukt försvinner. Stilla, nästan. fint. Nej, fult. Fult fult. bort tankar, snälla försvinn.
Mobil-helvete. Dra åthelvete. jag orkar inte, nej förfan, bort med den. Och hur visste jag, hur visste jag.
Du om någon borde veta att man inte gör såhär mot mig.
Skulle jag kunna lämna allt, precis allt just nu. Så skulle jag göra det.
men så självisk kan jag inte bli. Nej.
Men imorgon, då är det säkert bra igen. Eller inte. you never know.
Hjärna-sluta tänka. Bara för en liten sekund. Snälla, sluta?
Jag älskar att skriva. Fingarna över tagenterna gör att mina tankar försvinner, jag tänker bara på nästa ord jag ska skriva. Är det något känslosamt fälls tårarna samtidigt. Ska jag ta en paus och komma på nästa mening, drar magen ihop sig. Det gjorde den nu, igen.
Och hjärtat. Det bankar, snabbare. hårdare liksom. Får bara spel på något sätt. Jag vet varför. Jag vill inte säga det. Det är lame. Nej, det är jobbigt. Det får mig att inte orka tänka och gå in djupare på saker och ting.
Att jag alltid förser mig själv i såna här situationer.
Panikattack. Låter det bekant?
Jag klarar det inte, det är så svårt. Liksom, det är så jävla svårt att förklara. åh sluta inte skriv anna, sluta inte.
Det är som att man vet att en jobbig tanke är på väg längst bak i huvudet tills man tänker den. Och medans den är på väg blir man stressad och typ.. jag vet inte, man blir bara helt. Åh. Som nu, nu har jag det. Just nu. Mitt hjärta går snabbare, andningen blir häftigare och magen bara krympts ihop utan att det syns. Blir ett svart hål. Hjärtat bankar, det bankar. Så hårt, mot insidan av brösten. Skulle jag lägga handen över skulle jag se min hand åka upp och ner.
åh jag vill. Så mycket. Kan det inte bara bli som jag vill idag, imorgon och i övermorgon. kanske till & med i några veckor, månader. 1 år? För mycket begärt, jag antar det.
Mitt hjärta lugnade ner sig. Men nej, det går inte. Fingrarna blir stela och kalla även fast jag skriver hårt och snabbt på tagentbordet. Åh herregud, döda mig. Skjut mig. jag pallar inte. Ge mig en burk med piller, svälj hela burken hel. Adjöss, farväl. Snälla just nu bara. Sen tillbaks till liv när det slutat. Borta. Magpumpningen, vakna upp där. ljust och kalt, stelt. Nästan läskigt. Vita väggar, ljusgula väggar, draperier, obekväma sängar. Människor i vita rockar och solen inskinandes mellan persiennerna skapar vackra strimmor längs hela rummet, upp över väggen. Men inte upp på det vita taket som så många ögon stirrat ömt i långa nätter. Tänk så många tankar där finns.
På just den avdelningen. Ja herregud.
Ge mig en trygg farm. Dig. Ge mig dig. Kom hit, värm mig. Se mig. Som du såg mig första gången. Ja just, kommer du ihåg? Jag gör. Alla tankar samlade här, nu. Jag skriver för mycket nu jag vet. Jag ser ut som psykopat äckel damp. Men jag orkar fan inte, jag vill ha det bort, ut, away, gå snälla.. Jag vill inte nu. Jag vill bort nu, jag är så trött på det här, det här och allt. Så trött, så trött.. Please. Den lyssnade vi på. please don't leave me. Minns det, tänkte. Vi gör det här till våran låt, men jag sa det inte. Verkade fel att ha en sån dramatisk låt som våran. Funkarnte, näh.
Jag vill ut och springa, inte ligga i sängen. Bort från sängen. Orkar inte bara.
Men shit, dra mig iväg ta mig bort. Dra sönder mina armar låt mig förstöras. Föstör mig, gör det. Snälla? Jag vill inte bli förstörd, jo det vill jag. Vill ligga där se dina fotspår, i vinden. Svepas iväg. Precis som jag själv vill svepa iväg. ja svep iväg, bort. Tänk om? nej. Smält, låt mig få se löven. Låt mig få se löven dansa över den gråa väg som jag alltid får. Ge mig ljusgröna skott på träden, låt mig få se våren komma. Ge mig en klarblå himmel och en sol som aldrig lyst så vackert, ja. ge mig himlen. Apropå himlen. Beje, hur fan har du det? Hoppas det är bra. Har en av mina stunder du vet, du vet hur jag är. ja, du vet det. Saknar dig. jag saknar dig. Just nu, kan jag bara spola tillbaka minnet på en halv sekund och känna lukten av din mössa jag hittade här, då. Känner tårarna rinna nerför kinderna i takt med att din lukt försvinner. Stilla, nästan. fint. Nej, fult. Fult fult. bort tankar, snälla försvinn.
Mobil-helvete. Dra åthelvete. jag orkar inte, nej förfan, bort med den. Och hur visste jag, hur visste jag.
Du om någon borde veta att man inte gör såhär mot mig.
Skulle jag kunna lämna allt, precis allt just nu. Så skulle jag göra det.
men så självisk kan jag inte bli. Nej.
Men imorgon, då är det säkert bra igen. Eller inte. you never know.
Kommentarer
Postat av: Matilda
Du skriver helt otroligt fint. Så fint och så jävla hemskt. Det går rakt in i hjärtat. Nu blir jag nästan för personlig men det du skriver ger mig tårar.
Postat av: ohgirls
Fint du skriver
ohgirls.blogg.se
Trackback
