besviken
är ordet jag är på mig själv just nu. Fast alltså. Jag har så jävla många känslor i kroppen nu, endel är såklart besvikelse och endel känslor är bara helt underbara.
Men den här besvikelse känslan ligger och skaver hela tiden, varför jag känner såhär är typ att jag presterar så sjukt dåligt i skolan. Jag kan ju så jävla mycket bättre. Jag är en sån som inte behöver anstränga mig för att få g, kan egentligen bara glida på och vara som jag är nu men endå bara få g i allt. Det är såklart bra men när jag själv vet att jag hur lätt som helst skulle kunna få vg och mvg.
Men det känns såhär. För det första är jag så jävla äckligt morgontrött. Så jävla irriterande och jag fanimig hatar det, önskar så jävla mycket att jag bara var en sån som vakna av sig själv vid sju på morgonen. Men NEJ. Så är fallet EJ. Utan jag kan höra klockan ringa men endå fortsätta sova, helt sjukt.. och vakna elva och inse att jag skulle tagit sju tåget. Åh herregud. + att min mamma inte är så jävla glad på mig för att det är såhär.
och i skolan är det bara chill, göra lite halvt vad man ska och sen pga. våra jävla apple datorer vi har fått så sitter man på fb,spotify och bdb hela dagarna. ÅÅÅH. Och när man kommer hem ska man antingen vara med vännerna,pojkvännen,träna eller städa eller prata/umgås med föräldrarna. Och vem fan orkar sätta sig och plugga när man kommer hem från ett försenat snökaos tåg eller en jävligt lång dag efter skolan. Och vem faaaaaaaaaaaan förstår sig på matte a. Och varför i helvete behöver man kunskapen om vattnets väg, mikropartiklar i luften och när kungen år 1542 dog? ONÖDIGT. lär oss att klara oss i världen, lär oss vad vi vill bli när vi blir stora och hur vi ska prestera som bäst där.
Så kommer det såklart aldrig bli. Aja. Nu får jag ta tag i den här skiten.
Jävligt glad att jag har en så skön klass att träffa varje dag. De är absolut det bästa med skolan.. sp09e. Ni kommer ju trots allt bli ett minne för livet som man berättar om för sina kids i sina äldre dar vettni. Jävligt sköna minnen hoppas jag,
Hare nice
Men den här besvikelse känslan ligger och skaver hela tiden, varför jag känner såhär är typ att jag presterar så sjukt dåligt i skolan. Jag kan ju så jävla mycket bättre. Jag är en sån som inte behöver anstränga mig för att få g, kan egentligen bara glida på och vara som jag är nu men endå bara få g i allt. Det är såklart bra men när jag själv vet att jag hur lätt som helst skulle kunna få vg och mvg.
Men det känns såhär. För det första är jag så jävla äckligt morgontrött. Så jävla irriterande och jag fanimig hatar det, önskar så jävla mycket att jag bara var en sån som vakna av sig själv vid sju på morgonen. Men NEJ. Så är fallet EJ. Utan jag kan höra klockan ringa men endå fortsätta sova, helt sjukt.. och vakna elva och inse att jag skulle tagit sju tåget. Åh herregud. + att min mamma inte är så jävla glad på mig för att det är såhär.
och i skolan är det bara chill, göra lite halvt vad man ska och sen pga. våra jävla apple datorer vi har fått så sitter man på fb,spotify och bdb hela dagarna. ÅÅÅH. Och när man kommer hem ska man antingen vara med vännerna,pojkvännen,träna eller städa eller prata/umgås med föräldrarna. Och vem fan orkar sätta sig och plugga när man kommer hem från ett försenat snökaos tåg eller en jävligt lång dag efter skolan. Och vem faaaaaaaaaaaan förstår sig på matte a. Och varför i helvete behöver man kunskapen om vattnets väg, mikropartiklar i luften och när kungen år 1542 dog? ONÖDIGT. lär oss att klara oss i världen, lär oss vad vi vill bli när vi blir stora och hur vi ska prestera som bäst där.
Så kommer det såklart aldrig bli. Aja. Nu får jag ta tag i den här skiten.
Jävligt glad att jag har en så skön klass att träffa varje dag. De är absolut det bästa med skolan.. sp09e. Ni kommer ju trots allt bli ett minne för livet som man berättar om för sina kids i sina äldre dar vettni. Jävligt sköna minnen hoppas jag,
Hare nice
Kommentarer
Trackback
